Berättigad till förlust

(Av Ben Barker, Deep Green Resistance)

BildVi behöver ett mirakel i att rädda världen, och det enda mirakel som vi kommer att få är vi. I denna stund, så förlorar vi—vi som i livet på planeten. Att ingen vill säga detta rakt ut förändrar inte sanningen: vi förlorar, och vi förlorar stort.

Sett till alla outtröttliga marscher, skrifter, protester, film-skapande och ett renande av våra livsstilar, hur mycket av förstörelsen har faktiskt—i den verkliga fysiska världen, inte bara i våra hjärtan och själar—blivit stoppad ?

Vi förlorar. Ingen vill säga detta högt. Varenda passionerad konversation, bok och dokumentärfilm verkar följa samma önsketänkande koncept: saker är dåliga—okej, saker är riktigt dåliga—och trots att det såklart inte är bra så förändrar det inte saken att vi faktiskt håller på och vinner, att våra individuella handlingar gör en skillnad, att våra sinnen och hjärtan håller på att förändras, att vi är på kanten till en stor förändring, att hållbarhet är inom räckhåll. Allt det här oavsett om de giriga eller ignoranta bryr sig eller inte.

Med våra händer uppe i luften, vem vill göra jobbet att se till att den här framtiden blir en verklighet ? Det är lätt att bli optimistisk i vaggan av privilegiet. Det är lättare att titta ut genom fönstret och se förändringarnas vindar när det fönstret inte är lokaliserat i en sweatshop eller fängelsekomplex. De som i förstahand känner förstörelsen av livet—av demokratin, samhällen, friheten, landsområden och kroppslig integritet—har inte denna lyx; de kan inte låtsas att rättvisa finns nu, eller kommer att finnas, när varje dag är ett bevis för det motsatta.

Många inom vänstern skulle kalla detta här för cynism. De skulle säga detta reflekterar en negativ attityd. De skulle säga att negativa attityder tar oss ingenstans. De misslyckas dock att säga vad som skulle hjälpa.

Det första steget i att inte förlora är att erkänna att vi just nu förlorar. Cynism är definierat som ”en känsla av misstro”. Vi är alla överens om att det är misstroende av mänskligheten att tro vi inte kan göra någonting. Men det är också misstroende av vår gemensamma kraft att ljuga om vår situation och lägga framtiden för planeten på enbart hopp och böner.

Vi förlorar. Mesta av planetens gammalskogar, prärier och stora fiskar i haven är utrotade. Ursprungs arter—människor inkluderade—är under ständig attack. Varje flod i världen är förorenade med cancerframkallande ämnen. 27 miljoner människor lever under slavliknande förhållanden. En av fyra kvinnor våldtas och färre än 10 av 100 förövare spenderar en enda natt i fängelse. De rikaste 1% har mer tillgångar än de fattigaste 95%. En av nio afrikan-amerikanska män är fängslade. Nästan en halv miljon bönder i Indien har begått självmord efter att de fått sina liv och tillgångar förstörda av multinationella företag. Varje ögonblick, varje timme, varje dag, varje år, så blir det värre.

Genom att ge upp fantasierna om ett ofrånkomligt paradigmskifte och påföljande räddning—oavsett hur bra de här fantasierna får oss att må—så framträder ett annat val: Att faktiskt förändra världen. Det finns ingen genväg till det hårda arbete i att organisera, mobilisera, och ta aktion. Alla de som inte är förblindade av privilegier vet om det här på tok för väl.

Trots trassliga visioner av vad som komma skall, så gör aktivisterna, som är så snabba med att använda sig av vaggvisor, faktiskt en otjänst för kampen. De som aktivt engagerar sig i att utmana osjysst makt behöver uppmuntran, ja, och visserligen behövs en förvissning om att en bättre värld finns på andra sidan, ja, men de behöver inte bli berättade lögner och behöver inte få verkligheten försvagad. Att kalla det för en otjänst är en underdrift. Aktivister förråder de förtrycka genom att påstå de står för att skapa en framtid som de inte arbetar för att skapa. De bevittnar ett brott—det kan vara landsstöld, våldtäkt, vit suveränitet, homo-förnedring, eller miljömord—och gör absolut ingenting, säker i ursäkten om en härlig, påhittad morgondag. Det blir inte mera cyniskt än så.

Vi förlorar. Var är bevisen som visar att så inte är fallet ? Världen är inte döende pga för lite rättfärdiga eller symboliska aktioner; den är döende pga den största kampanjen av exploatering genom tiderna skapad av en ohelig allians mellan de rikaste 1%. Mer därtill, den är döende därför att vi gör ingenting emot detta. Goda och välmenande tankar åt sidan, vi har verkligen inte ens börjat att göra något åt det.

Att erkänna vidden av de odds vi står inför antyder inte vi ska ge upp. Tvärtom, det är ett nyktert uppmuntrande att det är mycket jobb som skall utföras. Det är ett åtagande som var och en av oss borde agera på. Som Lierre Keith säger, ”varje institution som byggts av människor kan också plockas isär av människor”. Vi håller på och förlorar, men det betyder inte att vi inte kan börja att slåss tillbaka; det betyder inte att det inte finns de som redan har börjat. I sanningens namn, det är de ickeprivilegierade som saknar naiviteten—och, verkligen, cynismen—angående möjligheten om social förändring som har varit de mest modigt engagerade i det.

Det är ingen lycklig historia. Men medan scen efter scen skildrar mer och mer förlust, så har slutet ej ännu blivit skrivet. Det här är inte anledning att gissa vad som ska hända. Det här är anledningen att slåss som bara fan för att säkerhetsställa det inkluderar en levande planet.

Medlemmar av den dominanta kulturen—inkluderande de mest progressiva och väl-menande av oss—vacklar mellan cynism och blint hopp. När vi känner förtvivlan, är det allt vi kan göra genom att desperat förklara bort det genom att erkänna vår egen maktlöshet: problemen är för stora, så vi kan lika gärna ge upp. Andra sidan av myntet, vi ser en skymt mänsklighet under apatins dimma och drar slutsatsen att revolutionen är nära. Ingen av dessa impulser tjänar vår kamp.

Just nu så förlorar vi. Vi behöver inte vara så cyniska som att tro att den här förlusten är oundviklig och inte så idealistiska som att låtsas att vi kan önska vår väg till seger. Förändring sker när vi slåss för det. För att starta den här fighten, så måste vi åtminstone vara ärliga med vår besvärliga situation: de som står på sidan för en sjysst, hållbar värld förlorar gentemot dem som vill förstöra världen. Detta betyder att vi måste försöka hårdare.

Det tog fem sekel för den Irländska självständighets rörelsen att bryta  strypgreppet från det brittiska koloniala styret. Varje generation förde vidare kampen till nästkommande generation; de förde vidare en kultur av motstånd och förståelsen om att den här fighten är en långtgående process. Andra motståndsrörelser har delat samma mod och beslutsamhet, kämpades år ut och år in för att få smaka på rättvisa, och härdat ut även när allt verkar har varit förlorat.

Vi glömmer alltför ofta bort från egen historia. Långt ifrån fem sekel, dagens aktivister kan knappt hantera fem minuter utan tillfredsställande resultat. Värst av allt, de här (icke)aktionerna reflekterar deras ogrundade förväntningar och, när förändring inte kommer, så ger de upp.

Förneka verkligheten för att det är tufft. Lova resultat utan att ha en handlingsplan att faktiskt förverkliga dem med. Detta är kvalifikationer för barn, inte en strategi för framgång. Som Frederick Douglass så modfullt sa, ”Om det inte finns en kamp, så finns det ingen framgång. De som uttrycker en favör för frihet, och ändå avskriver agitation, är män [och kvinnor] som vill ha grödor utan att behöva ploga. De vill ha regn utan åska. De vill ha haven utan vattnets mäktiga rytande. Den här kampen kan vara en moralisk sådan, eller så kan det vara en fysisk; eller så kan den vara både moralisk och fysisk; men det måste vara en kamp”.

Resten av världen vinkar åt aktivister med privilegiet att se bortom våra skygglappar, bortom vår cyniska apati, och öppna upp våra hjärtan till verkligheten, oavsett hur obekvämt det kan tänkas vara. Det är dags vi säger det här ut högt: Vi håller på och förlorar. Det är dags att avlägga ett löfte och ägna våra liv att se till att löftet hålls: Vi ska vinna.

översatt från: http://dgrnewsservice.org/2013/06/04/beautiful-justice-entitled-to-defeat/

Annonser
Det här inlägget postades i Main Category och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Berättigad till förlust

  1. Ping: Beautiful Justice: Entitled to Defeat | Deep Green Resistance News Service

  2. Ping: Beautiful Justice: Entitled Defeat | Deep Green Resistance New York

  3. Ping: Beautiful Justice: Entitled Defeat - Deep Green Resistance New York

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s