Den sexistiska radikala vänstern versus kvinnor

Av Ben Barker (Deep Green Resistance)

BildVad som gör en radikal en radikal är viljan att titta ärligt och kritiskt på makt; mer specifikt, obalansen av makt. Vi frågar: Varför har en grupp mer makt än andra ? Varför kan en grupp skada andra och ändå komma undan med straffrihet ? Varför är en grupp fri medan andra inte är det ? De här sorts frågorna har sedan länge blivit använda av radikala för att identifiera förtryck och ta upp kamp emot det. Processen har  varit både rakt-på sak och effektiv—tills vi applicerar dem på förtryck mot kvinnor.

Likt hur outtröttligt som den radikala vänstern har namngivit de många olika ruttna uttrycken av den dominanta kulturen, så har de ignorerat, bagatelliserat, och förnekat en som kallas patriarkatet. Medan det är förstått rent generellt att rasism är lika med terror för människor av färg, att hetereosexism är lika med terror för lesbiska och homosexuella män, att kolonialism är lika med terror för traditionella och infödda samhällen, att kapitalism är lika med terror för de globalt fattiga, och att industrialism är lika med terror för jorden, har radikala av någon anledning svårt att förstå att patriarkatet är lika med terror för kvinnor. Om det ens kommer upp till ytan, så är förtryck av kvinnor urvattnat till den grad att det låter mer som en hög med isolerade, temporära, obekväma omständigheter istället för vad det verkligen är: ett pågående krig mot frihet, jämställdhet, och mänskliga rättigheter för mer än halva jordens befolkning.

Den grad på vilket sexism, manlig privilegiet, och patriarkatet inte adresseras hos radikaler är den grad det plågar oss. Det är en ondskefull cykel : när män inom den radikala vänstern kväver feminism, så tvingar de fram tystnad mot oro av osjysst manlig makt inom den radikala vänstern, och därmed slår fast vid dominans över politiska rörelser som med all sannolikhet aldrig kommer komma över osjysst manlig makt.

Patriarkatet som löper amok är fienden för verklig radikal aktivism. Det kan inte bli någon frigörelse i världen, om de som påstår sig slåss för det inte är redo att frigöra kvinnor inom sina egna led. Som min kära granne säger, ”Det är inget progressivt att behandla kvinnor som smuts; det är vad som sker redan.”

Kanske ser några av dessa män inte sina privilegier. Eller kanske ser de och känner sig berättigade att ha det. I vilket fall, de flesta är bekväma med den status som ges dem baserat på sitt kön, både i samhället och sociala rörelser. Män sitter på toppen av hierarkin med halva befolkningen under oss, påtvingade att vara där så vi kan prata mot dom, ge dem osjyssta arbeten, och använda för sex. Det här försvinner inte bara för att du kallar dig ”radikal”. Och ärligt den radikal som inte ser det här—och inget gör för att stoppa det—är inte värd att bära titeln.

Allt för ofta så är så kallad radikal politik inget annat än mäns politik. Lägg rättfärdiga deklarationer om motstånd mot alla former av dominans åt sidan och vi ser hur män smart manipulerar rörelser och kväver allt som hotar vår egen makt och privilegier—inkluderande kvinnor.

Inom det här riggade spelet så är radikala män och de politiska grupper som de kontrollerar mer än glada att adressera patriarkatet; så länge de kontrollerar debatten så är det inga problem. Likt att knäppa med fingrarna så försvinner feminismens huggtänder. Män är också förtrycka, säger de. Vi får lära oss att situationen inte är så hemsk som den ser ut. Och på något vis, med alla spår av sunt förnuft borta med vinden, så äter den radikala vänstern lögnerna och gör om dem till politiska policys.

Om bara radikala kunde förstå genus som de förstår ras och klass. Det verkar vara så solklart: genus, likt ras och klass, är en social konstruktion som berättigar förtrycket från en grupp mot en annan. Det är inte mer än så. Men fråga de flesta—speciellt män—inom den radikala vänstern om genus och förbered dig för det bisarra. Genom att ta makt helt ut ur ekvationen, påstår de att genus bara är ett spektrum att välja ifrån, eller något naturligt och därför ofrånkomligt, eller även ett metaforiskt och lekfullt krig mellan könen.

I verkligheten är genus inget av de här sakerna. Det är inget val; kvinnor har inte makten att välja att inte bli behandlade som de blir inom en kvinno-hatande kultur. Det är inte naturligt; biologi är en ursäkt som används för att rättfärdiga ideologin av patriarkatet. Det är inte kul och kriget mot kvinnor är inte en metafor. Överfall, slaveri, exploatering, trafficking, och andra-klass status är vardag för kvinnor och genus är ursäkten. Man accepterar eller leker inte med en hierarki; man monterar ned den. Radikala borde veta om detta.

Genus är en fruktansvärd lögn med verkliga konsekvenser. Det startar med människor och socialiserar—läs: deformerar—dem in i klasser kallade ”män” och ”kvinnor”. Mer därtill, det påstår att män och kvinnor besitter olika personliga vanor—och värderar—benämnda maskulint och feminint, eller ”manligt” och ”kvinnligt”. Män lär sig att dominera och kvinnor lär sig underkastelse. Patriarkatet blomstrar.

Den här sociala konstruktionen är densamma som med ras och klass. Skillnaden är att radikala inte har några problem—hoppas vi—att se igenom idén om någon naturlig (eller vald) ”svarthet” eller ”fattigdom”. Ingen människa föds i botten av en hierarki: kvinnor, likt de globalt fattiga och färgade människor, tvingas dit. Makt är inte tagen ur luften; makt tas från de maktlösa. Om män har makt så har kvinnor det inte.

Det maskulina är definierat av kräkningen av gränser. Ej längre bara mänsklig, använder män absolut militärliknande kraft att få som de vill, att stilla ett omättligt ego. Män bevisar att vi är äkta män genom att få andra—ofta kvinnor—att böja sig, och tillslut brytas ned, inför våra viljor.

Manligt privilegium är den storslagna rationaliseringen, berättigandet av osjysst makt som vi män försöker få oss själva, och alla andra, att tro på. Lektionen är att det maskulina är normalt och män är fria från ansvar; att män vet bäst och alltid har rätt. Hierarkin blir således ofrånkomlig och motstånd mot det ses som slöseri med tid.

Feminism är andra sidan av det här kriget. Det är, i de utmärkta orden av Andrea Dworkin, ”den politiska praktiken i att kämpa mot manlig suveränitet för kvinnor som en klass vägnar”. Det här åtagandet är radikal politik när det är som mest ärligt, vilket är precis därför den manligt-dominerande radikala vänstern står i dess väg.

Feminism avslöjar lögnerna som gör patriarkatet vänligt. Det kräver full humanitet för kvinnor och är villig att slåss för att uppnå det.

När vi är ärliga om vidderna av skadan som genus orsakar kvinnor, så ser vi också vidden av åtgärder som är nödvändiga för att ta oss från här till rättvisa. Sexism är klart och tydligt inte bara en olustig omständighet, föränderlig av enbart attityd. Våldtäkt, pornografi, förnedring, trafficking och reproducerande slaveri är allt annat än mentala händelser. Om den radikala vänstern skulle titta ärligt på dessa vidrigheter—och låta bli att medverka i dem—så vet vi vad vi ska göra: organisera och göra motstånd.

Istället kallar radikaler det för ”sexuell frigörelse” och väljer att fira det—ett hjärtskärande testamente med rötterna i patriarkatet och de historiska sociala rörelser från 60 och 70 talet. Om en kvinna kan välja att ha sex, påstår de, så måste hon vara fri.

Val är dock bara så meningsfullt som vad man välja på. Kvinnor kan välja mellan osynlighet eller sexuell exploatering; de kan välja mellan fattigdom och sexuell exploatering: de kan välja mellan döden och sexuell exploatering. Jag skulle lita på att radikala hade synat den här bluffen om motsatsen—maskopin med sexuell exploatering av kvinnor—inte hade blivit bekräftad om och om igen.

Feminism attackerar en nerv. När män inte får som de vill, så är en motreaktion inte långt borta. Feminister möter detta från alla håll. Det verkar som att anarkister, kommunister, sexuella frihetsivrare, rättigheter för män aktivister och höger-grupperingar är överens om en sak: heligheten av manlig dominans. Män, oavsett vilka grupperingar de dominerar, kommer med full kraft att tvinga kvinnor till sin plats, genom förtal, censur, hot eller fysiskt våld.

Det har varit väldigt lite orsak för kvinnor att räkna den mansdominerade radikala vänstern som någon form av allierad. Snarare raka motsatsen, radikaler verkar mer intresserade av att låna ut en hand till den andra sidan. Ta den gångna veckan som ett exempel, när en kvinnlig miljöaktivist blev portad från att tala vid ett Universitets ”Earth day” evenemang därför att hon också var feminist; och när en kvinnlig musik festival, som funnits i sekel, blev publikt utfryst för att de inte släppte in män; och när en arena annonserade att de skulle hålla en av världens enda radikala feminist konferens nu ser över att bryta sitt löfte efter pågående mobbning av radikala och konservativa män.

Men om det inte är burdus vedergällning män använder för att tysta feministiska kvinnor, så är det rena lögner. Den mest vanliga är att män också är förtryckta. Den radikala vänstern har tagit betet. Historia efter historia berättar dagligen om den terror som kvinnor får utstå dagligen och radikaler vill veta: hur är det med männen ?

Givetvis så utstår män förtryck—men inte på grund av att vi är män. Patriarkatet betyder, oavsett vilken individuell man vi pratar om, att han kommer behandlas mycket mera mänskligt än någon kvinna skulle bli behandlad inom samma förhållanden. Män kan bli underkuvade i en myriad av anledningar—varje variant avskyvärd och förtjänar motstånd så klart—men inte på grund av att vi inte föddes som kvinnor. Även de mest kuvade eller egalitära eller radikala män har kapacitet att använda deras makt som män för att skada kvinnor. Vi behöver inte ignorera en orättfärdighet för att se en annan.

Om vi, som radikaler, skall leva upp till namnet och traditionerna genom att gå till roten av osjysst makt, så behöver vi förkasta och slåss mot patriarkatet på alla nivåer. Varje gång vi tillåter män att visa makt över kvinnor så hjälper vi fienden.

Om radikala män vill slåss mot makten, som många påstår, så kan vi börja med mäns makt över kvinnor. Vi kan motstå dominans i alla dess manifestationer; även—eller speciellt—när de hotar våra egna privilegier; även när det betyder att förändra den man är.

Det finns ingen revolution och ingen rättvisa utan frihet för kvinnor. Patriarkatet förstör våra sociala rörelser likväl som det förstör livet för kvinnor och likväl som det mördar planeten. Som musikern Ani DiFranco sjunger, ”Vägen mot ruinen ligger utstakad av patriarkatet”. Å andra sidan, vägen mot revolution ligger utstakad av feminismen. Som radikaler, valet är upp till oss: ruinen eller revolutionen ?

Översatt från: http://dgrnewsservice.org/2013/05/07/beautiful-justice-the-sexist-radical-left-versus-women/

Annonser
Det här inlägget postades i Main Category och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Den sexistiska radikala vänstern versus kvinnor

  1. Ping: Beautiful Justice: The Sexist Radical Left Versus Women | Deep Green Resistance News Service

  2. stchauvinism skriver:

    Reblogga detta på Stop Trans Chauvinism.

  3. Ping: Beautiful Justice: The Sexist Radical Left Versus Women | Stop Trans Chauvinism

  4. Ping: Beautiful Justice: The Sexist Radical Left Versus Women

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s