Tystnad

Det finns ett språk som är äldre och djupare än ord. Jag talar om kropparnas språk. Kropp mot kropp, vind mot snö, våg mot sten. Detta är språket av drömmar, rörelser, symboler och minne. Vi har glömt det här språket. Vi kommer inte ens ihåg att det existerat.

För att vi, civiliserade människor, ska kunna bibehålla vår livsstil så måste vi i det stora hela berätta lögner för varandra och speciellt för oss själva. Lögnerna fungerar som barriärer mot sanningen. Dessa barriärer fungerar som en viktig del i att leva som vi gör för utan dem hade många tvivelaktiga aktioner varit omöjliga att genomföra. Sanningen måste hela tiden hållas undan med alla medel.
När ändå några av dessa sanningar far igenom ”skyddet” och in i våra liv så hanteras de nästintill på samma vis av oss alla. Man håller sig undan så gott det går, man väljer att blunda. Gör man det inte kommer man snabbt inse vilka ihåliga och tomma skal vi civiliserade människor har blivit. Så vi gör allt vi kan för att hålla oss ifrån sanningen och dansar vidare på att mörda livet på planeten.

Det fanns en tid när man var yngre när denna tystnad av världen inte existerade. Vi har alla varit där. När man var liten så kunde man höra världen prata, alla har varit med om det men få kommer ihåg det. Stjärnor sjöng, Stenar hade preferenser. Träd hade bra och dåliga dagar. Grodor höll livliga diskussioner efter dagens fångst.
Likt brus från en radio så började skolsystemet och andra former av socialisering inskrida på det här perspektivet av den levande världen och när den här socialiseringen är klar så är världen omkring oss tystad och bara människor har förmågan att kommunicera.

Den här tystnaden är den centrala delen till hur vår kultur fungerar. Att vägra höra rösterna från de vi exploaterar är ett fundament i vår dominans över dem. Religion, vetenskap, filosofi, politik, utbildning, psykologi, medicin, litteratur, lingvistik och konst har alla pressats in i en service som verktyg att rationalisera tystnaden och degraderingen av kvinnor, barn, andra raser, andra kulturer, den naturliga världen och dess invånare, våra känslor, våra medvetanden, våra upplevelser och vår kulturella och personliga historia.

Här följer lite information om hur det kan fungera i ett typiskt slakthus:

Det låter som det typiska fabriksljudet med maskiner och dån och skrän. Kedjor som rasslar och ljud från diverse maskiner. En ko förs in, jag vet inte vad denna ko tänker här i sin sista stund innan en arbetare placerar en bolt mot kossans huvud och skjuter av. Kon faller till golvet, ibland död, ibland förlamad, ibland skrikande. En annan arbetare kommer fram och kopplar en kedja till kossans ben. Arbete avklarat, man trycker på en knapp och kossan far iväg och blodet rinner ner över golvet fram till nästa person som snittar upp kossans hals, allt går så fort och in kommer nästa ko för att få möta samma öde.
Så här håller det på om och om igen. Ingen individ förtjänar ett sådant här absurt avslut på sitt liv, reducerad till en tyst produkt.
Ett slakthus är ett bra exempel på vad den dominerande kulturen har för inverkan på oss som lever i den. Jag har svårt och se hur någon människa som är medveten om att denna lever i en levande värld. En värld fylld av kommunikation, respekt, kärlek och gemenskap. Där olika samhällen överlappar varandra och blir till ett skulle kunna fortsätta sitt arbete i en sådan miljö och må psykiskt bra.
Så vi väljer att titta bort, hålla tyst, vi vill inte ha verkligheten inpå oss.

Vi lever i en värld byggd på en låtsasreform. Vi låtsas som att andra djur inte känner någon smärta och att vi inte har någon moralisk förpliktelse gentemot dem. Men hur vet vi ? Vi låtsas som att andra människor-alla kvinnor som våldtagits (ca 25% av alla kvinnor i den här kulturen har blivit våldtagna och ytterligare 19% har fått försvara sig mot ett våldtäktsförsök), eller de 150 miljoner barn som förslavas för att göra fotbollsskor, tennisskor, barbiedockor och så vidare-är glada och oberörda av allt det här. Vi låtsas att allt är bra medan vi slösar bort våra liv i någon sorts tyst desperation.

Problemet är dock inte så svårt och se: Vi låtsas att allt vi inte förstår-allt som inte kan mätas, kvantifieras och kontrolleras-existerar inte. Vi låtsas som att andra djur är resurser och enbart finns för att sparas på eller konsumeras, när det i sanningens namn är som så att de har sina egna liv med egna ändamål som är helt oberoende av våra. Det är fel att få människor och tro att de inte är mer än ”mänskliga resurser” som ska effektiviseras så bra som möjligt ty även de har sina egna oberoende
liv och preferenser. Och det är fel att att leva efter låtsasreformen att andra djur inte är kännande, att de inte formar sociala samhällen där medlemmarna älskar, skyddar och sörjer för varandra, att de inte kan manifestera moraliska beteenden. Att sammanfatta: Ett sätt att leva som bygger på detta perspektiv av sin omgivning är ett liv som mördar livet på planeten.

Det finns en hel värld där ute som väntar på att få välkomna oss hem. Om vi kan förmå oss att komma ihåg hur man gjorde när man lyssnade igen.

Annonser
Det här inlägget postades i Main Category och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s